24 april

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny

In Memoriam

  • Jan-Eric Bergstrandh In memoriam: Jan-Eric Bergstrandh
    Ljuddesignern Jan-Eric Bergstrandh, Åkersberga, har avlidit efter en kort tids sjukdom. Han efterlämnar maka och två barn. Jan-Eric blev 81 år.
    Jan-Eric föddes i Helsingborg och utbildade sig till ingenjör. Han var också trumslagare och reste i folkparkerna under 1950-talet. En amerikansk film om tv fick honom att intressera sig för ljudteknik och när dåvarande Radiotjänst sökte folk 1958 fick han anställning. Där arbetade han med legendarer som Kjell Stensson och Hasse och Tage i Mosebacke Monarki.
    1967 rekryterades han vidare till Sveriges Television (SVT) och fortsatte där sin karriär som A-ljudtekniker fram till sin pensionering. Första sändningen var ett samarbete mellan SVT och brittiska BBC som spelades in på Berns. Då träffade han också sin idol, den franske sångaren Gilbert Becaud och lärde honom sjunga några ord på svenska: ”Glöm ej bort det finns trosor överallt”.
    Janne arbetade med en lång rad artister genom åren. Han var oerhört uppskattad av både artister och musiker för sin ljuddesign. Det var de stora, ofta direktsända och krävande underhållnings- och musikprogrammen han arbetade mest med.Melodifestivalen 1969 då Tommy Körberg vann med ”Judy min vän” var Jannes första – men det kom att bli många fler. När SVT i Göteborg skulle arrangera sin första Melodifestival 1975 rekryterade man Jan-Eric som A-ljud.
    Efter att ABBA vunnit i Brighton 1974 med Waterloo, fick Jan-Eric det ärofyllda uppdraget att ansvara för ljudet till Sveriges första Eurovision Song Contest 1975, denna jättestora musiktävling, då med 900 miljoner tittare runt om i Europa. Efter genrepet i Brighton var ABBA inte nöjda med BBC:s ljud och krävde att Janne skulle framföra deras önskemål, annars skulle de inte ställa upp. Som tur var – för både ABBA och BBC – löste sig ljudproblemen och resten är musikhistoria.
    Det var inte alltid lätt att vara alla till lags när det gällde ljud, men Janne löste alla problem med omvittnat gott humör, med en ängels tålamod och en musikers vältränade öra.
    Efter sin pensionering från SVT fortsatte han med diverse ljudarbete bl.a. för Åkersberga-revyn och ett par somrar med populära Wiraspelen.
    När SR firade Dagens Ekos 80-årsjubileum var Janne hedersgäst, eftersom han hade skapat Ekots jingel - den mest spelade jingeln i radio. Den kommer nu alltid att kännas som en hälsning till oss från en kär och uppskattad SVT-kollega.För vänner och SVT-kollegorGunilla FriisMarianne Lindberg-Södergren

    (11 april 2018)
  • In memoriam: Frank Hirschfeldt
    Frank föddes som svensk medborgare i Berlin våren 1924.En kamrat beskriver honom som en allvarlig pojke i kortbyxor och manchesterkavaj som från första början helst gick sin egen väg. Under senare skolår såg mamma Elsa och pappa Abraham till att Frank hamnade i Stockholm, inackorderad hos fru Wallin på Wallingatan.
    Det blev så småningom högskolestudier och sedan, via förlagsvärlden hamnade Frank på det nystartade och då samhällskritiska TV2. Frank engagerade sig för människor som hamnat snett, för dem som inte hade en röst, han lät sig inte imponeras av en yta utan såg människor som de var.
    År 1965 startade Frank föreningen RFHL, till stöd för drogmissbrukare. Han engagerade sig också för kriminellas rätt i samhället. Frank var alltså en stridbar person men samtidigt också en minst lika snäll människa.

    För oss som jobbat nära honom är hans avgörande insatser för SVT:s Dokument Utifrån det vi minns bäst. Franks näsa för att gå in i de bästa internationella dokumentärerna som samproducent är omvittnad. Han gav undertecknade möjligheter att realisera riskprojekt som ingen annan trodde på. I flera fall blev dessa satsningar prisbelönta dokumentärer som Frank sedan sålde på en internationell marknad. Frank var en modig mentor utan behov av strålkastarljus – hans belöning tycktes bestå i att han vågat och vi tillsammans vunnit.

    Frank var en Public Service-person i den bästa betydelsen. Han förstod att i lagstiftarnas krav på opartiskhet och saklighet, så var det sakligheten som var det viktigaste. Frank nöjde sig inte med att lösa utgivarproblem genom att enbart släppa fram olika åsikter i debatten, utan sökte alltid efter sanningen.

    Han hämtade mycket av sin trygghet och styrka i sin innersta krets, hos sin familj. Här växte av allt att döma hans imponerande integritet, hans varma, spjuveraktiga humor och totala brist på manér som gjorde honom till en kollega och vän man såg upp till.

    Frank saknas oss men gladde oss ändå så länge. Först vid 78 års ålder drog han sig tillbaka från tv-livet, till sin krets av familj och vänner, ofta till sina oaser i Båstad och Vätö.


    (19 mars 2018)