24 november

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Claes JB Löfgren
Nyhetskrönika
Claes JB Löfgren, Utrikesreporter

Publicerad 20 oktober 2017 06:45

Tidens olika ansikten

Världens surr i min vibrerande telefon.

Osorterade rop från en kaotisk värld. Börsrekord i New York. Terrorattacker i Afghanistan. Plötsliga tränaravgångar i de stora fotbollsligorna.

I mobilen är tidens ansikte ett collage utan tydliga drag. Inga samband eller sammanhang, bara en obegriplig, hotfull och kaotisk värld.

Ghazza-al-Kabir är Gazas största moské. Här är tidens ansikte ett annat, dragen skarpa, ja, ett stenansikte i vilket dogmer huggits in med kraft och utan tvekan.

Perspektiven är sekellånga och vägen bakåt i tiden spikrak utan besvärliga kurvor. Det jordiska paradiset pikade med profeten Muhammed för 1400 år sedan. Ett bottenläge nåddes i början på förra seklet när brittiska och franska kolonialister ockuperade den islamiska nationen, från Marocko i väster till Irak i öster och lade grunden för den judiska staten Israel.

Varje muslims plikt är därför att köra bort judarna och återupprätta det muslimska väldet som det blev under profeten och de fyra efterföljande, rättledda, kaliferna, predikar imamerna i kör med Gazas styrande politiska rörelse, islamistgruppen Hamas. 

Donald Trump

I USA slopar Donald Trump lagar som begränsar utsläppen av koldioxid och fossilbränslen. Växthuseffekten har ju, enligt en hyggligt enad vetenskaplig expertis, vuxit till dagens nivå genom människans industriella förbränning av fossiler sedan 1800-talet.

Men enligt Trump är växthuseffekten en konspiration mot hederliga amerikaner som vill leva ett gott liv. Den globala temperaturhöjningen är, enligt Trump, bara naturliga svängningar över tiden. Det ordnar sig.

Tidens ansikte i hans värld är här och nu. Producera och konsumera. Punkt. Tidslinjen i vilket Trumps beslut tas är kort och har 2020 som slutår, nästa presidentval; ideologi, principer och sammanhang underordnas det övergripande målet, att bli omvald vid presidentvalet 2020, en tanke det kanske lika bra att börja vänja sig vid redan nu. 

Urban djungel

Verklighetens Manilla är som ett utopiskt och dystopiskt Los Angeles i filmen Bladerunner; en fuktig, mörk, sammanpackad och våldsam urban djungel. Vem går att lita på i det här gyttret? Ändå sällan ett hårt ord i den ofta stillastående trafiken där alla tränger alla. Ofta, nästan alltid, vänliga nickar och breda leenden. Så… hur kan så vänliga människor bli så våldsamma?

Som i presidentens skoningslösa krig mot knarket eller regimens svar på jihadistupproret på ön Mindanao? Att med stridsflyg och artilleri på fyra månader förvandla Marawi - en sömnig regional kvartsmiljonstad - till en hög med ruiner?

Kolonialismen, säger min gode vän Vincent Go, 350 år under spanjorerna, 40 år under USA och så den brutala japanska ockupationen under andra världskriget. Vi behandlades som hundar, säger han, och lärde oss att lösa bråk med våld.

Tidens ansikte i Filippinerna är grymt och långt men också ett osynligt ansikte för alla dom som inte gått i en skola, som därför aldrig lärt sig förstå varför våldet, också för dem, är ett självklart svar på stora och små konflikter.

Krisen i Katalonien

Huvudbudskapet i rapporteringen om krisen i Katalonien slår ofta igenom mellan raderna: en samling inskränkta hembygdsnationalister som vill behålla de stora inkomsterna från turismen och affärslivet själva, en egoism som nu riskerar att destabilisera ett stort europeiskt land.

Det ligger säkert en del i det narrativet, ett intryck som ju förstärks av de katalanska politikernas osmidiga ledarskap. Men också i Katalonien har tiden ett ansikte som ofta försvinner i den snabba rapporteringen nu när krisen utvecklas dag för dag.

För när katalanerna ser in i tidens ansikte avtecknas ett centralistiskt konservativt parti, regeringspartiet Partido Popular, med rötterna i Francos fascism och en tid när katalanskan var förbjuden och varje antydan till regional manifestation slutade i arresten.

Och när de hör premiärminister Mariano Rajoy tala om vikten av att inte bryta mot lagen, ler katalanerna hånfullt och påminner om de två stora korruptionsskandalerna som under senare år skakat Partido Popular; hur partiet fick stora summor av affärslivet i utbyte mot lönsamma affärskontrakt och skattebetalarna fick stå för notan. 

Nyckfull och opportunisk

Nyhetsrapporteringens belysning av tidens olika ansikten är nyckfull och opportunisk.

För när Hamasledarna och deras imamer i Gazas stora moské förhåller sig till tiden är de mycket långt från våra flåsande pushnotiser och deadlines. Och när jag sommaren 2002 träffade Hamas grundare, Shejk Yassin, sa han:

”Israel kan förefalla mäktigt och överlägset. Men, vi kan vänta. Har vi väntat 1400 år på de rättledda kaliferna, kan vi vänta ett tag till.”

Men att lyssna på och förstå Hamas-ledarna är ju inte samma sak som att acceptera det de säger. Shejk Yassins väntan tog hur som helst slut redan ett år efter min intervju, när han i gryningen en septemberdag träffades av en israelisk Hellfire-missil på väg mot morgonbönen i Ghazza-al-Kabir moskén.

Tiden har, som sagt, många ansikten. 

Tidens ansikte i Filippinerna är grymt och långt men också ett osynligt ansikte för alla dom som inte gått i en skola, som därför aldrig lärt sig förstå varför våldet, också för dem, är ett självklart svar på stora och små konflikter.

16 gillar detta